Dec 31 2016

Operation Ragnarök

Brœðr muno beriaz
ok at bǫnom verða
muno systrungar
sifiom spilla.
Hart er í heimi,
hórdómr mikill
—vindǫld, vargǫld—
áðr verǫld steypiz.
Mun engi maðr
ǫðrom þyrma

Ibland får jag känslan av att saker jag nyligen läst om återkommer oftare och oftare därefter, nästan som om att “något” pekar en i den riktningen. Mer troligt är att vårat nyfunna intresse till något får oss att undermedvetet leta eller se dessa saker.

Har under de senaste åren uppmärksammat åtskilliga dokumentärer som bland annat upplyser oss om våran nedskräpning, uppvärmning och utfiskning av våran planet.

I somras skickade min far denna annorlunda, om än väldigt intressanta, artikel till mig:
War Is Coming
Tycker personligen att den onämnda skribenten av artikeln är “spot on” i många avseenden.

Därefter ramlade David Jonstads bok, Kollaps: Livet vid civilisationens slut, från 2012, ner på mitt bord i höstas.
För den som inte läst den rekommenderar jag den starkt. Han sammanfattning av historien och våran nuvarande sköra situation är helt klart en av de bästa hittills.

Då jag återkommande gånger nu tjänstgjort utomlands i u-länder samt gillar tanken av att vara en s.k. “prepper”, så uppmärksammar jag onekligen vissa av människans värsta sidor, och finner ett konstigt än dock djupt intresse i detta.
Speciellt i de länder vi ofta “glömmer” bort eller helt enkelt skiter i att räkna med när vi pratar om den “välfärd” som vi vill ska sprida sig över jordklotet utan större eftertanke på vilka resurser det verkligen skulle krävas…

Där säkras den faktiska, om än långsamma, undergången av den civilisation vi känner till idag.

> Hur kan den pågående välfärden, transhumanismen och (om vi nu hinner med) singulariteten möjligtvis lösa dessa problem?
> Finns det något annat sätt?

I mörkret ser jag en ljusglimt i samband med det nya året. En människas obevekliga tro på hopp. Om än är även denna väg färgad med mycket blod och död av den mänskliga populationen som vi envisas med att låta växa då barnadödlighet motverkas, kromosomfel accepteras fullt ut, alla ska ha sin egen avkomma och slutligen att all form av mänskligt liv förblir “heligt” i vårt starkt vinklade och instinktiva synsätt.
Alla ska med. We’re doomed.

 

Gott nytt år, bröder och systrar.


Aug 2 2014

Kapitlets slut

Förändringen är ständig och livet fortsätter.
Detta är en ständig process, men ändå väljer vi (jag) att värdera vissa situationer olika beroende på hur stor känslomässig inverkan som läggs på oss. Det är fullkomligt logiskt för oss att göra så, då det är dessa situationer som vi är övertygade om att människan drar störst lärdom utav. Åtminstone är detta vad vi tror vi vet.
Vårt undermedvetna tar hand om våra lärdomar. “Det undermedvetna är sätet för våra känslor”, sägs det. Det är även där intuitionen, minnen, fantasier och våra vanor befästs. Vartefter nästan alla våra val vi gör i livet baseras på dessa “undermedvetna” processer som tagit åt oss under åren. En jobbig känsla, som vi inte kan förstå, baseras ofta på något vi upplevt förut som antagligen inte har någonting med nuet att göra, när den väl manifesteras.
Kontrollen över detta är förlorad för längesedan, medvetenheten är det ända som saknas.

 
Jag har känt mig osäker och “kluven” allt för länge nu. Dessa ständiga funderingar, tankar och allt för ofta ofullständiga beslut som bara baseras på oaktsamma reaktioner gör mig galen.
Hur gör djur?
Jag vet vad jag behöver göra nu.

Du väljer ett liv utan mig och allt vad det nu innebär. Även fast du någonstans tror att jag kommer vara kvar.
Ja, jag är här just nu. För henne, eller för dig? Eller för mig själv?

Men sen då?
Sedan för tiden oss vidare. Vidare bortom horisonten av det vi trodde oss vara kapabla till. Vidare bortom denna verklighet vi upplever idag. Mot ensamhet, trygghet, farligheter eller andra relationer med andra människor.
För det är dit vi dras, bortom horisontens mentala motorvägar som bjuder på nya upplevelser. Där slutar vägen och vi stannar upp en stund, ensamma eller tillsammans, men aldrig båda två samtidigt. Vi funderar på vad som är bakom nästa krök, och går vidare utan större medvetenhet mot djupare vatten.
Så brukar det vara… Även om vi “alltid” lär oss någonting.
Jag vill göra detta medvetet. I detta är jag ensam.

Min kropp har känt en liknande känsla förut. Mitt sinne minns och försöker hitta en lösning. Min själ stannar upp och vet vad som kommer att hända.

Jag går automatiskt igenom de bilder som tagits under årens lopp. Både minnesbilder och stunder av kärlek fångade i digitala format.
Här finns det en del av mig som skäms och fyller min kropp av ånger, då jag ser att jag i vissa fall ger full fokus på en annan sak än dig, än er, på ett väldigt omedvetet sätt.
En annan del av mig tvingar mig att acceptera nuet, och är obeskrivligt glad för vad jag fick uppleva och erfarenheten av att bo tillsammans med en sådan fin varelse som sedan blev två.
I slutändan omfamnar förändringen som ett tecken på framgång. Där jag lever i känslan av att växa till något annat.

 

Är detta början på en förändringens höst? Eller är detta slutet av en kärlekshistoria och dess innehåll?
I all den smärta jag bär i mitt bröst hittar jag en förståelse jag aldrig haft förut. Jag väljer själv det första alternativet så klart.


Apr 1 2014

Verklighet eller fiktion

wired_by_macrebisz-d4f2uee

 

Vad är verklighet? Vad är fiktion?

Vad är fikon? Finns det ett samband? Ja, vi är alla fikon. Skrumpna små kärnor av skinn som försöker anpassa sig i en värld av tyngdkraft som hela tiden drar oss nedåt. Nedåt åt vad?
Nedåt åt begynnelsen, åt uppvaknandet. Åt naturen. Och vi stretar emot, varje sekund som går. Stunder av klarhet gör saken till en bagatell… För att sedan filtreras bort i en värld av.. Brus.

Vi är fast i bruset. Vi har blivit bekväma i det. Det finns till och med något som heter bekvämlighetsbrus:
Bekvämlighetsbrus (eller bekvämlighetston) är ett artificiellt bakgrundsljud som används i radio– och trådlös kommunikation för att fylla i tystnaden

 

Är jag fast?
Senaste tiden har mitt liv gått ut på att nå ett stadium av Hyper på dagen, för att klara av och orka med allt som skall göras, för att sedan dyka ner i ett stadium av Hypo, inför sömn och avslappning som ska ske på natten. I övrigt så har jag inte prioriterat natt sömn eller dylik återhämtning för min kropp.
Vad har detta för konsekvenser?
I slutändan så tror jag inte det är handlingarna i sig som kan medföra dålig karma, eller rättare sagt; en lidande livslust. Jag tror att det är fixeringen och tankarna som kan komma och fastna, som är risken med att man sover för lite samt ständigt utnyttjar yttre faktorer för att vara “pigg” eller “chilla”. I sin tur kommer detta påverka min relation till allting i livet.

Jag antar att det bara finns en lösning på det här just nu.


Feb 25 2014

Protected: Overflow

This content is password protected. To view it please enter your password below:


Jul 10 2013

Freedom isn’t Free

Hur värderar man frihet?
Hur värderar man integritet?
Hur värderar man värdet från första början?
Jag vet inte hur. Jag tror jag vet det jag känner, och det jag känner känns så oerhört mycket. Så mycket att jag skulle dö den honorabla, men vettvilliga, död som jag dömmer mig själv till.

Kan jag med tredje ögat se min frihet i alla ting?
Kan jag med karma och mina känslor känna min integritet uppfylld? Eller åtminstone skapa illusionen av det?

Jag är en väldigt tänkande och kännande man. Jag gillar att (i varje fall försöka) ha koll på saker och ting, att ha rutiner och speciellt att känna en frihet i livet. Den abstrakta friheten. Jag gillar den, även fast den är diffus.
Jag öppnar armarna mot en spiritualitet samtidigt som min världsbild blir uppochner. Det finns egentligen ingen återvändo, men det finns alltid ett val. Mitt val är att stå fast. Stå fast vid min världsomseglande idé. Med rätt förutsättningar.
… Och allting ändras. Fantastiskt nog. Förändringen är den ständiga nämnaren och den ständiga påminnelsen.
Där finner jag också trygghet, om jag väljer att skapa den där.


May 11 2013

Tankefrid & Tankekaos

I dimman av kaoset som pågår, så finner jag ändå en frid i att jag bara är den jag är.En tanke. En varelse. En föreställning.

Abstrakt. Evolutionär. Unik.

Samtidigt så finns verkligheten där. En verklighet baserad på våra känslor och tolkade intryck.
Men vad är det egentligen som sker? Jag tar till mig det Gud/världen/universum ger mig. Jag går in i min egna övertygelse att allt är baserat på oräkneliga processer som vi inte kan styra, men som ändå är styrt av någon form av intelligens. Intelligent design, förkroppsligad.

Finns det någon som lyssnar ens? Vad är min digitala information egentligen värd? Ord och siffror i skrift.. Precis som min egna, men också den globala ekonomin. “010010110001”.

Vi fortsätter dock vara människor. Som förblir ovårdade i ögonen på en steril maskin. Som beblandar sig med miljarder andra livsformer, både i och utanför sänghalmen. Vi penetrerar varandra, för att åstadkomma njutning i någon form, för att därefter kanske föda ännu en till människovarelse. En påökning av rasen som kan vara så pass oplanerad, oorganiserad och oannonserad till en början, blir automatiskt något vi skyddar med våra liv.. Det blir något vi värderar mer än oss själva.

Är detta livets gång? Livets som en intelligens som visar oss våran väg i världen?
Eller finns det ens någon “väg” att gå? Är vi inte bara stoft som “driver” runt i världen och förökar oss? Tron på något större, och hoppet i det.. Finns det något viktigare för mänskligheten?

 

Det ända vi kan göra är att ta ett nytt andetag.