Life finds a way. Life shows us a way.

At least in my head, it did.
I just can’t help to think that this something that wants to show me “that way”, is the intelligent universe looking back, saying: “Be what you can be, if you want.”

For what cause? For a purpose?
Why do I even ask questions that are unanswerable?

Because it turns me on, I guess…

“Finding something important in life
does not mean
that you must give up everything else”
Brida

I dimman av kaoset som pågår, så finner jag ändå en frid i att jag bara är den jag är.En tanke. En varelse. En föreställning.

Abstrakt. Evolutionär. Unik.

Samtidigt så finns verkligheten där. En verklighet baserad på våra känslor och tolkade intryck.
Men vad är det egentligen som sker? Jag tar till mig det Gud/världen/universum ger mig. Jag går in i min egna övertygelse att allt är baserat på oräkneliga processer som vi inte kan styra, men som ändå är styrt av någon form av intelligens. Intelligent design, förkroppsligad.

Finns det någon som lyssnar ens? Vad är min digitala information egentligen värd? Ord och siffror i skrift.. Precis som min egna, men också den globala ekonomin. “010010110001”.

Vi fortsätter dock vara människor. Som förblir ovårdade i ögonen på en steril maskin. Som beblandar sig med miljarder andra livsformer, både i och utanför sänghalmen. Vi penetrerar varandra, för att åstadkomma njutning i någon form, för att därefter kanske föda ännu en till människovarelse. En påökning av rasen som kan vara så pass oplanerad, oorganiserad och oannonserad till en början, blir automatiskt något vi skyddar med våra liv.. Det blir något vi värderar mer än oss själva.

Är detta livets gång? Livets som en intelligens som visar oss våran väg i världen?
Eller finns det ens någon “väg” att gå? Är vi inte bara stoft som “driver” runt i världen och förökar oss? Tron på något större, och hoppet i det.. Finns det något viktigare för mänskligheten?

Det ända vi kan göra är att ta ett nytt andetag.

Sometimes life just hooks you up. Things gets into motion and people start talking. Heat builds up and counter the cold motionless peace.
While I welcome it,  I also love the tranquility of stillness.

“Life” will continue to show me the way, as it has been doing for a long time now. I realize what needs to be realized. Things that needs to be done. Things that needs to change. The constant change of the things we know. The continuum of birth, growth and eventually death. I would be naive to think that our death’s are lesser than the death of a star. We are the children of the stars. No more, no less.

For me, there isn’t two things any longer. There is one. One reality. One persona. One life. One, here and now.

Amen.