I dimman av kaoset som pågår, så finner jag ändå en frid i att jag bara är den jag är.En tanke. En varelse. En föreställning.

Abstrakt. Evolutionär. Unik.

Samtidigt så finns verkligheten där. En verklighet baserad på våra känslor och tolkade intryck.
Men vad är det egentligen som sker? Jag tar till mig det Gud/världen/universum ger mig. Jag går in i min egna övertygelse att allt är baserat på oräkneliga processer som vi inte kan styra, men som ändå är styrt av någon form av intelligens. Intelligent design, förkroppsligad.

Finns det någon som lyssnar ens? Vad är min digitala information egentligen värd? Ord och siffror i skrift.. Precis som min egna, men också den globala ekonomin. “010010110001”.

Vi fortsätter dock vara människor. Som förblir ovårdade i ögonen på en steril maskin. Som beblandar sig med miljarder andra livsformer, både i och utanför sänghalmen. Vi penetrerar varandra, för att åstadkomma njutning i någon form, för att därefter kanske föda ännu en till människovarelse. En påökning av rasen som kan vara så pass oplanerad, oorganiserad och oannonserad till en början, blir automatiskt något vi skyddar med våra liv.. Det blir något vi värderar mer än oss själva.

Är detta livets gång? Livets som en intelligens som visar oss våran väg i världen?
Eller finns det ens någon “väg” att gå? Är vi inte bara stoft som “driver” runt i världen och förökar oss? Tron på något större, och hoppet i det.. Finns det något viktigare för mänskligheten?

Det ända vi kan göra är att ta ett nytt andetag.