E`quan´i`mous

Adjective

equanimous (comparative more equanimous, superlative most equanimous)

– Of an even, composed frame of mind; of a steady temper;
not easily elated or depressed

  I am back.

Back at square one. But this is not the same square. It never is.
Everything is constantly changing. Arising, passing… Arising and then passing again. Rapidly. Very rapidly.

Sometimes, not so rapidly, but still the same fact – Arising, and then passing away after some time.

Why? Because that is the law of nature.
This is the Force.
This is Reality.
The only way to perceive this truth is to train our minds in equanimity. Remaining equanimous to everything.
Reaction is the disease. Observing is the cure. Action is the only way.

Where are you?
Here.
What time is it?
Now.
What are you?
Right this moment.

A moment in time, mirrored by our previous experiences.
We exaggerate the chosen situation and make it special, nullifying all the other moments passing through our mind and presence at the same time.

I will let myself miss you. A lot.

Now, is the time to choose. Now, is the time to do it. Now, is the time to become my own personification of representation.

 

You: Renich i lú i erui govannem?

Me: Nauthannen i ned ôl reniannen.

You: Gwenwin in enninath…

You: Ú-‘arnech in naeth i si celich.

You: Renich i beth i pennen?

Förändringen är ständig och livet fortsätter.
Detta är en ständig process, men ändå väljer vi (jag) att värdera vissa situationer olika beroende på hur stor känslomässig inverkan som läggs på oss. Det är fullkomligt logiskt för oss att göra så, då det är dessa situationer som vi är övertygade om att människan drar störst lärdom utav. Åtminstone är detta vad vi tror vi vet.
Vårt undermedvetna tar hand om våra lärdomar. “Det undermedvetna är sätet för våra känslor”, sägs det. Det är även där intuitionen, minnen, fantasier och våra vanor befästs. Vartefter nästan alla våra val vi gör i livet baseras på dessa “undermedvetna” processer som tagit åt oss under åren. En jobbig känsla, som vi inte kan förstå, baseras ofta på något vi upplevt förut som antagligen inte har någonting med nuet att göra, när den väl manifesteras.
Kontrollen över detta är förlorad för längesedan, medvetenheten är det ända som saknas.

 
Jag har känt mig osäker och “kluven” allt för länge nu. Dessa ständiga funderingar, tankar och allt för ofta ofullständiga beslut som bara baseras på oaktsamma reaktioner gör mig galen.
Hur gör djur?
Jag vet vad jag behöver göra nu.

Du väljer ett liv utan mig och allt vad det nu innebär. Även fast du någonstans tror att jag kommer vara kvar.
Ja, jag är här just nu. För henne, eller för dig? Eller för mig själv?

Men sen då?
Sedan för tiden oss vidare. Vidare bortom horisonten av det vi trodde oss vara kapabla till. Vidare bortom denna verklighet vi upplever idag. Mot ensamhet, trygghet, farligheter eller andra relationer med andra människor.
För det är dit vi dras, bortom horisontens mentala motorvägar som bjuder på nya upplevelser. Där slutar vägen och vi stannar upp en stund, ensamma eller tillsammans, men aldrig båda två samtidigt. Vi funderar på vad som är bakom nästa krök, och går vidare utan större medvetenhet mot djupare vatten.
Så brukar det vara… Även om vi “alltid” lär oss någonting.
Jag vill göra detta medvetet. I detta är jag ensam.

Min kropp har känt en liknande känsla förut. Mitt sinne minns och försöker hitta en lösning. Min själ stannar upp och vet vad som kommer att hända.

Jag går automatiskt igenom de bilder som tagits under årens lopp. Både minnesbilder och stunder av kärlek fångade i digitala format.
Här finns det en del av mig som skäms och fyller min kropp av ånger, då jag ser att jag i vissa fall ger full fokus på en annan sak än dig, än er, på ett väldigt omedvetet sätt.
En annan del av mig tvingar mig att acceptera nuet, och är obeskrivligt glad för vad jag fick uppleva och erfarenheten av att bo tillsammans med en sådan fin varelse som sedan blev två.
I slutändan omfamnar förändringen som ett tecken på framgång. Där jag lever i känslan av att växa till något annat.

Är detta början på en förändringens höst? Eller är detta slutet av en kärlekshistoria och dess innehåll?
I all den smärta jag bär i mitt bröst hittar jag en förståelse jag aldrig haft förut. Jag väljer själv det första alternativet så klart.