A moment in time, mirrored by our previous experiences.
We exaggerate the chosen situation and make it special, nullifying all the other moments passing through our mind and presence at the same time.

I will let myself miss you. A lot.

Now, is the time to choose. Now, is the time to do it. Now, is the time to become my own personification of representation.

 

You: Renich i lú i erui govannem?

Me: Nauthannen i ned ôl reniannen.

You: Gwenwin in enninath…

You: Ú-‘arnech in naeth i si celich.

You: Renich i beth i pennen?

Förändringen är ständig och livet fortsätter.
Detta är en ständig process, men ändå väljer vi (jag) att värdera vissa situationer olika beroende på hur stor känslomässig inverkan som läggs på oss. Det är fullkomligt logiskt för oss att göra så, då det är dessa situationer som vi är övertygade om att människan drar störst lärdom utav. Åtminstone är detta vad vi tror vi vet.
Vårt undermedvetna tar hand om våra lärdomar. “Det undermedvetna är sätet för våra känslor”, sägs det. Det är även där intuitionen, minnen, fantasier och våra vanor befästs. Vartefter nästan alla våra val vi gör i livet baseras på dessa “undermedvetna” processer som tagit åt oss under åren. En jobbig känsla, som vi inte kan förstå, baseras ofta på något vi upplevt förut som antagligen inte har någonting med nuet att göra, när den väl manifesteras.
Kontrollen över detta är förlorad för längesedan, medvetenheten är det ända som saknas.

 
Jag har känt mig osäker och “kluven” allt för länge nu. Dessa ständiga funderingar, tankar och allt för ofta ofullständiga beslut som bara baseras på oaktsamma reaktioner gör mig galen.
Hur gör djur?
Jag vet vad jag behöver göra nu.

Du väljer ett liv utan mig och allt vad det nu innebär. Även fast du någonstans tror att jag kommer vara kvar.
Ja, jag är här just nu. För henne, eller för dig? Eller för mig själv?

Men sen då?
Sedan för tiden oss vidare. Vidare bortom horisonten av det vi trodde oss vara kapabla till. Vidare bortom denna verklighet vi upplever idag. Mot ensamhet, trygghet, farligheter eller andra relationer med andra människor.
För det är dit vi dras, bortom horisontens mentala motorvägar som bjuder på nya upplevelser. Där slutar vägen och vi stannar upp en stund, ensamma eller tillsammans, men aldrig båda två samtidigt. Vi funderar på vad som är bakom nästa krök, och går vidare utan större medvetenhet mot djupare vatten.
Så brukar det vara… Även om vi “alltid” lär oss någonting.
Jag vill göra detta medvetet. I detta är jag ensam.

Min kropp har känt en liknande känsla förut. Mitt sinne minns och försöker hitta en lösning. Min själ stannar upp och vet vad som kommer att hända.

Jag går automatiskt igenom de bilder som tagits under årens lopp. Både minnesbilder och stunder av kärlek fångade i digitala format.
Här finns det en del av mig som skäms och fyller min kropp av ånger, då jag ser att jag i vissa fall ger full fokus på en annan sak än dig, än er, på ett väldigt omedvetet sätt.
En annan del av mig tvingar mig att acceptera nuet, och är obeskrivligt glad för vad jag fick uppleva och erfarenheten av att bo tillsammans med en sådan fin varelse som sedan blev två.
I slutändan omfamnar förändringen som ett tecken på framgång. Där jag lever i känslan av att växa till något annat.

Är detta början på en förändringens höst? Eller är detta slutet av en kärlekshistoria och dess innehåll?
I all den smärta jag bär i mitt bröst hittar jag en förståelse jag aldrig haft förut. Jag väljer själv det första alternativet så klart.

Vad är verklighet? Vad är fiktion?

Vad är fikon? Finns det ett samband? Ja, vi är alla fikon. Skrumpna små kärnor av skinn som försöker anpassa sig i en värld av tyngdkraft som hela tiden drar oss nedåt. Nedåt åt vad?
Nedåt åt begynnelsen, åt uppvaknandet. Åt naturen. Och vi stretar emot, varje sekund som går. Stunder av klarhet gör saken till en bagatell… För att sedan filtreras bort i en värld av.. Brus.

Vi är fast i bruset. Vi har blivit bekväma i det. Det finns till och med något som heter bekvämlighetsbrus:
“Bekvämlighetsbrus (eller bekvämlighetston) är ett artificiellt bakgrundsljud som används i radio– och trådlös kommunikation för att fylla i tystnaden”

Är jag fast?
Senaste tiden har mitt liv gått ut på att nå ett stadium av Hyper på dagen, för att klara av och orka med allt som skall göras, för att sedan dyka ner i ett stadium av Hypo, inför sömn och avslappning som ska ske på natten. I övrigt så har jag inte prioriterat natt sömn eller dylik återhämtning för min kropp.
Vad har detta för konsekvenser?
I slutändan så tror jag inte det är handlingarna i sig som kan medföra dålig karma, eller rättare sagt; en lidande livslust. Jag tror att det är fixeringen och tankarna som kan komma och fastna, som är risken med att man sover för lite samt ständigt utnyttjar yttre faktorer för att vara “pigg” eller “chilla”. I sin tur kommer detta påverka min relation till allting i livet.

Jag antar att det bara finns en lösning på det här just nu.

So it is time again, I tell myself. Time to head towards the unknown, but still known, and venture to a place I often look away from.

You asked me if I’m ready.
I am scared, to be honest. In a good way.

I am ready to dive into my own mind. Find it. Examine it. Observe it… And dwell there for a bit.
And yes, my love!
I am ready to set this all aside, and lean my head onto your beautiful bottom, kiss it, pillow it and fall asleep – and travel to the world of dreams, where we instantly create our everlasting, lost, vicious castles in our paradise together. I will see you there.

Our illusion of a new year is coming. It’s inbound. People will celebrate it. You, however, will only keep loving.  The love without boundries.
No words can describe how much I look forward in seeing you next year. When all our illusions are broken once more.

 “With me, illusions are bound to be shattered. I am here to shatter all illusions. Yes, it will irritate you, it will annoy you – that’s my way of functioning and working. I will sabotage you from your very roots! Unless you are totally destroyed as a mind, there is no hope for you.”
― Osho

I amuse myself with tears. Tears that brings about the dreaded apocalypse.
I can’t bare to ask myself if this what I really want. If this is my forthcoming legacy. If this is why I continue to breathe.

The truth may not even exist, as the thoughts are only fabrications of my neural network – working for, against, towards and beside my ideological ideas. So I’m searching for a solution. As always. Although for once I do not feel the need to escape the daily life and routines, but rather embrace it.

I see you. But sometimes I just fail to see myself. Or is it the other way around?

Anyhow… Change is as always, inevitable, but surely a crucial ingredient in the continuation of this. It’s my only safety to pull if things get out of hand.
At the same time, what is gained? Anxiousy? Boredom? Happiness?

Shit…

“A rite of passage is a ritual event that marks a person’s transition from one status to another.” – wikipedia

The date resembles the anniversary of her birth. The idea of an anniversary is celebration. Celebration, in terms of celebrating the achievement of reaching a certain age? Or is just the comfort of tradition in celebrating the abstract phenomena to pass through time and mark them at certain points?

Either case, I abide and follow. Because for this writing human being; she is important.
You follow me in and after the twilight that comes with the darkness. You halter and open my eyes when I comply to the sufferings of life. You remain seated as the supreme ruler of my trancendent emotional realm; a Goddess to make love to, a Woman to scream at, a Girl to laugh and play with and a Mother to find protection within.
My own personal emotional rollercoaster, that I would want to ride each day of my life, with all my heart.

I will take you…

… and make you scream.

Happy Birthday my Love

I find myself… Have I found myself? Quite a peculiar way of putting it, if you ask me.

Anyway, I find myself in a position of vulnerability. A feeling of low self-esteem hits me as a stone in the face. A stone in focus.
Why, you ask. Because I do not believe in myself?
Why, I ask. Because I do think I believe in myself. At least an illusion of a self that I try to inhabit and portray.

Moment of now, I find myself surrounded by men in transparent uniforms. Uniforms which themselves silently speaks with an unclaimed authority and a household of knowledge and history. A history that I do not hesitate to admire to the very core of my being. History that I imagine I can never be a part of.And maybe that’s the thing about everything. When you can’t have it, you may want it even more.

So where is my contentment?
I can feel it as it ripples inside me, calling for my outmost attention. I can, and I will now feel content where I am and ultimately who or what I am. I’ve come this far. Walking beside the titans of my age and culture.

I came here, through You, my eternal curse of love. Through myself and through the ever on-going cosmos.
…
Let’s jump through the rabbit hole. Once more.