Förändringen är ständig och livet fortsätter.
Detta är en ständig process, men ändå väljer vi (jag) att värdera vissa situationer olika beroende på hur stor känslomässig inverkan som läggs på oss. Det är fullkomligt logiskt för oss att göra så, då det är dessa situationer som vi är övertygade om att människan drar störst lärdom utav. Åtminstone är detta vad vi tror vi vet.
Vårt undermedvetna tar hand om våra lärdomar. “Det undermedvetna är sätet för våra känslor”, sägs det. Det är även där intuitionen, minnen, fantasier och våra vanor befästs. Vartefter nästan alla våra val vi gör i livet baseras på dessa “undermedvetna” processer som tagit åt oss under åren. En jobbig känsla, som vi inte kan förstå, baseras ofta på något vi upplevt förut som antagligen inte har någonting med nuet att göra, när den väl manifesteras.
Kontrollen över detta är förlorad för längesedan, medvetenheten är det ända som saknas.

 
Jag har känt mig osäker och “kluven” allt för länge nu. Dessa ständiga funderingar, tankar och allt för ofta ofullständiga beslut som bara baseras på oaktsamma reaktioner gör mig galen.
Hur gör djur?
Jag vet vad jag behöver göra nu.

Du väljer ett liv utan mig och allt vad det nu innebär. Även fast du någonstans tror att jag kommer vara kvar.
Ja, jag är här just nu. För henne, eller för dig? Eller för mig själv?

Men sen då?
Sedan för tiden oss vidare. Vidare bortom horisonten av det vi trodde oss vara kapabla till. Vidare bortom denna verklighet vi upplever idag. Mot ensamhet, trygghet, farligheter eller andra relationer med andra människor.
För det är dit vi dras, bortom horisontens mentala motorvägar som bjuder på nya upplevelser. Där slutar vägen och vi stannar upp en stund, ensamma eller tillsammans, men aldrig båda två samtidigt. Vi funderar på vad som är bakom nästa krök, och går vidare utan större medvetenhet mot djupare vatten.
Så brukar det vara… Även om vi “alltid” lär oss någonting.
Jag vill göra detta medvetet. I detta är jag ensam.

Min kropp har känt en liknande känsla förut. Mitt sinne minns och försöker hitta en lösning. Min själ stannar upp och vet vad som kommer att hända.

Jag går automatiskt igenom de bilder som tagits under årens lopp. Både minnesbilder och stunder av kärlek fångade i digitala format.
Här finns det en del av mig som skäms och fyller min kropp av ånger, då jag ser att jag i vissa fall ger full fokus på en annan sak än dig, än er, på ett väldigt omedvetet sätt.
En annan del av mig tvingar mig att acceptera nuet, och är obeskrivligt glad för vad jag fick uppleva och erfarenheten av att bo tillsammans med en sådan fin varelse som sedan blev två.
I slutändan omfamnar förändringen som ett tecken på framgång. Där jag lever i känslan av att växa till något annat.

Är detta början på en förändringens höst? Eller är detta slutet av en kärlekshistoria och dess innehåll?
I all den smärta jag bär i mitt bröst hittar jag en förståelse jag aldrig haft förut. Jag väljer själv det första alternativet så klart.

Vad är verklighet? Vad är fiktion?

Vad är fikon? Finns det ett samband? Ja, vi är alla fikon. Skrumpna små kärnor av skinn som försöker anpassa sig i en värld av tyngdkraft som hela tiden drar oss nedåt. Nedåt åt vad?
Nedåt åt begynnelsen, åt uppvaknandet. Åt naturen. Och vi stretar emot, varje sekund som går. Stunder av klarhet gör saken till en bagatell… För att sedan filtreras bort i en värld av.. Brus.

Vi är fast i bruset. Vi har blivit bekväma i det. Det finns till och med något som heter bekvämlighetsbrus:
“Bekvämlighetsbrus (eller bekvämlighetston) är ett artificiellt bakgrundsljud som används i radio– och trådlös kommunikation för att fylla i tystnaden”

Är jag fast?
Senaste tiden har mitt liv gått ut på att nå ett stadium av Hyper på dagen, för att klara av och orka med allt som skall göras, för att sedan dyka ner i ett stadium av Hypo, inför sömn och avslappning som ska ske på natten. I övrigt så har jag inte prioriterat natt sömn eller dylik återhämtning för min kropp.
Vad har detta för konsekvenser?
I slutändan så tror jag inte det är handlingarna i sig som kan medföra dålig karma, eller rättare sagt; en lidande livslust. Jag tror att det är fixeringen och tankarna som kan komma och fastna, som är risken med att man sover för lite samt ständigt utnyttjar yttre faktorer för att vara “pigg” eller “chilla”. I sin tur kommer detta påverka min relation till allting i livet.

Jag antar att det bara finns en lösning på det här just nu.

Meditation by Goro79 on deviantART

I have satisfied an urge to become a monk. Although answers I sought has now been replaced by more questions.
Through short and intense training of the so called vipassanā meditation (vipassana meaning; insight into the true nature of reality) I now inhibit a new experience of introspection on mostly the physical level. I realized a very interesting phenomenon occuring in our human bodies, in an endless sort of ‘appearing and disappearing’ manner (destruction and creation?), in forms of energized tiny vibrations. My initial training in this technique resided around various buddhist teachings. More specifically, teachings that proclaimed itself being over 2500 years old, leading back to the time when Siddhartha Gautama, also known as the Buddha, re-discovered this technique (re-discovered, as they say. I wonder who, or what, discovered it before him).
I find myself, not disapproving their philosophy or theories, but a willingness inside me to broaden my perspective.

The ancient asian Qi principle has long been branded as mere “mythology” in modern times. I must say though, the thought of this “energy flow” is not so far away from my physical experience, thus my interest.

Qi flow through different meridians

While this can be a complete coincidence, I can imagine that the ancient people of asia that came up with this “theory” or “principle” of Qi, experienced something similiar as I have. How many other “energized”, “electric flows” through the body can we have?
If this is the case, and i’ve come across a physical sensation/stimuli that resembles the Qi, and in short, one of the inspirations of the so called The Force, featured in Star Wars… Then I’m even more satisfied.

In any case, an interesting thought around this is what this actually is – the feeling itself.
The possibility of it being a mere illusion is slim, very slim. Taking into account all the thousands of people that has ventured and done these courses in modern day society, and gotten the effect. Even on my course, I saw the most sceptical around at least getting these vibrations in his face.

The buddhist theory, which are a part of the vipassana teaching, is referring to that these vibrations and sensations are the late product of Kalapas. These kalapas can be described as the following:
“Kalapas (“particles of perception”), according to the Buddha, are the tiniest of particles which ultimately constitute mind and matter. Foreshadowing modern physics by two and a half millenia, they are said to arise and pass away trillions of times in the blink of an eye.”

While I haven’t found any real truth of this, one may take into account that modern science hasn’t really gotten that far in explaining the tiniest of particles just yet. Leaving this idea to be a mere theory of self-experience, as you are supposedly about to experience this as you reach nibbāna (nirvana), or the disintegration of the mind and body.

Nevertheless. Whatever these sensations, vibrations, indications and/or life force really is, the most important question may be; how does it really affect our daily lives and the way we think?
The buddhist philosophy talks of impurities that are getting abolished while practicising their method of observing these vibrations. There are several branches who practices to balance Qi, such as Qigong, but also Feng shui, certain martial arts.
Lastly, acupuncture, the use of needles to access different parts of the meridians and make Qi flow more easily in the body, has actually scientifically proven to be successful in treating various sicknesses and symptoms of pain.

I will meditate further, and dive into this sea of ‘awareness’.. That frankly doesn’t seem to have a straight answer to anything.

So it is time again, I tell myself. Time to head towards the unknown, but still known, and venture to a place I often look away from.

You asked me if I’m ready.
I am scared, to be honest. In a good way.

I am ready to dive into my own mind. Find it. Examine it. Observe it… And dwell there for a bit.
And yes, my love!
I am ready to set this all aside, and lean my head onto your beautiful bottom, kiss it, pillow it and fall asleep – and travel to the world of dreams, where we instantly create our everlasting, lost, vicious castles in our paradise together. I will see you there.

Our illusion of a new year is coming. It’s inbound. People will celebrate it. You, however, will only keep loving.  The love without boundries.
No words can describe how much I look forward in seeing you next year. When all our illusions are broken once more.

 “With me, illusions are bound to be shattered. I am here to shatter all illusions. Yes, it will irritate you, it will annoy you – that’s my way of functioning and working. I will sabotage you from your very roots! Unless you are totally destroyed as a mind, there is no hope for you.”
― Osho

chaste

The only thing you need to do is be here and now.

With that said, nothing can go wrong. Still, I feel no physical change. History has and is still being written continually.I often wonder why. Why, why and why…

So stop wondering, I say.
Stop being not here and now.
Start realizing.
And start breathing again.

It really is just that simple.

But remember,
Looks can be decieving.

Adjective

forbearing (comparative more forbearing, superlative most forbearing)

1. Characterized by patience and indulgence; long-suffering: as, a forbearing temper.

Is it only my lack of patience that I should worry about? Or is it something else?

I almost laugh at the thought of it; being bested by an infant.
The perspective remains an interesting point.

I’ve always detested the idea of throwing myself into something so.. Dominating. But here I am. Unable to gather my thoughts and unable to grasp the reality that is at hand, meanwhile purely loving the situation and admiring the energy my partner of life shows and gives to her surroundings.
“Life is pain”, the Buddha said. “Life is suffering”.
Let us not forget these easy things. Remind them of your true self, they will.

So now it ends; The agreement. The mass driver. The suffering. The ponder. The insights. The fixation. The love. The monstrosity. The cage. The Freedom. The engagement. The peacefulness. The wartorned ideologies. The rampage. The everlasting bliss. The last breath…. And then it starts, again.

“If you don’t get what you want, you suffer; if you get what you don’t want, you suffer; even when you get exactly what you want, you still suffer because you can’t hold on to it forever.”

 

• The first truth is that life is suffering i.e., life includes pain, getting old, disease, and ultimately death. We also endure psychological suffering like loneliness frustration, fear, embarrassment, disappointment and anger. This is an irrefutable fact that cannot be denied. It is realistic rather than pessimistic because pessimism is expecting things to be bad.
• The second truth is that suffering is caused by craving and aversion. We will suffer if we expect other people to conform to our expectation, if we want others to like us, if we do not get something we want,etc. In other words, getting what you want does not guarantee happiness. Rather than constantly struggling to get what you want, try to modify your wanting. Wanting deprives us of contentment and happiness.
• The third truth is that suffering can be overcome and happiness can be attained; that true happiness and contentment are possible. lf we give up useless craving and learn to live each day at a time (not dwelling in the past or the imagined future) then we can become happy and free.

 

“A warrior does not give up what he loves, he finds the love in what he does”

Quotes by Dan Millman

Three of the four noble truths by Buddha

Picture by Alex Grey