(reflexivt: acklimatisera sig) vänja sig vid miljön eller klimatet 
"Unika arter av växter och djur har acklimatiserat sig till det heta ökenklimatet i en förvånansvärt varierad och naturskön miljö."
Synonymer: Anpassa sig

Ungefär en månad senare så finns det en typ av vardag. En varm, torr och sandig vardag med ständig sol. När separationsångesten väl har lagt sig, så infinner sig en viss känsla av lugn – med en inre röst som intalar mig att allt kommer gå bra – likväl med att dagarna flyter på. Varje dag finns det något att göra. Varje dag så finns det ibland inget att göra. Varje dag är en utmaning i att möta mina kollegor på plats, mig själv (och mina hjärnspöken) samt min familj där hemma via text eller videosamtal.

En del av mig njuter av det öppna klimat som jag finner mig i, och möjligheterna som kommer med den frihet under ansvar som jag står i.
Samtidigt
I varje stund finns det möjlighet att övertänka, överanalyser och överlasta mig själv med tunga vikter i form utav mina egna tankar.

8/10 gånger så är de inte främjande tankar som uppstår. Man har ju hört att det är bra att vara självkritisk. Att kontrollera saker och inte förlita sig på det man “tror” är rätt. Men ibland så blir kritiken gränslös, och i samma stund så blir man ett med alla problem i hela världen.

Ja…
(Jag höll på att skriva “Nej…”)
Ja… Jag vill förfina mina rutiner. Bara att skriva det här gör det mer möjligt. 18 minuter på morgonen, 18 minuter på kvällen. 36 minuter av min dag. Det är allt som jag kräver av mig själv just nu.

I övrigt mår jag faktiskt väldigt bra. Saknaden fortsätter vara oumbärlig om jag låter den komma in och ta kontroll. Samtidigt som jag vet… Att vi ses om bara några galaktiska sekunder.

Det finns inga ord och eller enkla beskrivningar som känns tillräckliga för att ge uttryck till dessa känslor.

Saknaden till dem jag älskar. Känslan inför att åka bort. En cocktail av skuld, spänning och . Möjligheterna som uppstår. Utmaningen som kommer med uppgiften. Den intima gemenskapen som uppstår med tidigare okända människor.

En del av mig känner att det inte känns rätt mot min familj. Att det känns egoistiskt. På vissa sätt så är det kanske det också. Samtidigt så är ingenting svart eller vitt. Det finns en nyans där jag har en vilja att hjälpa människor och att bli en “bättre” människa själv. En drivkraft att växa som person och verkligen utmana de sidor hos mig själv som jag upplever kan bidra till att jag blir den jag vill vara.

För mig är det närmast förklarat en spirituell resa, där jag bär med mig frön som jag ämnar att vattna med näring från ett sinnelag som kan bidra till att utveckla mig som person, som vän, som pappa och som partner.

May the force be with us

Det är dags igen. Varje gång i samband med att det har varit dags så har jag skrivit på den här bloggen. Det har blivit lite av en tradition i sammanhanget.

Man kanske faktiskt undrar vad grejen är däremot. Alltså grejen med hela det bakomliggande och framåtstående namnet, Moment 23? Eller så undrar man inte det, men här förklaras det ändå!

Det växte fram från det likartade uttrycket Moment 22. En snabb “googling” (undrar om mina eventuella barnbarns barn också kommer säga så istället för “sökning”?) förklarar det bättre än mig;
Moment 22 är en klassisk paradoxal situation, där motstridiga regler eller begränsningar gör att det inte går att fly från situationen.
En typiskt Moment 22 i vardagligt uttryck är att man måste ha erfarenhet för att få ett jobb, men för att få erfarenhet måste man ha ett jobb. Paradoxen är att man bara kan få något genom att inte behöva det.

Så med andra ord har det med paradoxer att göra. Vidare så myntades uttrycket av en Joseph Heller, som skrev boken Moment 22 (på engelska Catch-22), vari berättelsen är Moment 22 alltså en sektion i militärens regelverk som säger att “man måste vara galen för att bli frikallad från militärtjänsten, men för att bli frikallad behöver man ansöka om det. Men samtidigt anses en ansökan om att bli frikallad som en handling som bara en sund person kan genomföra – alltså är man inte galen.” Det går inte ihop. Det blir en paradox. Ett totalt moment 22.

Moment 23 är nästa steg. I min värld.

Paradoxen kan finnas i allt, och må fortsätta, men att det alltid finns ett högre syfte som vi inte alltid ser med våra anspända hjärnor förrän vi blickar inåt.

Siffrorna och ordet fick en andemening för mig, som hjälpte mig koppla ihop min militära karriär tillsammans med mitt andliga sökande. Det blev väldigt personligt. Till slut blev det en riktigt skruvad tatuering också!

Vill man gå djupare så finns det fantastiskt mycket att hitta om talet i sig som jag inte kommer gå in på här. Förutom kanske att våra sex-celler har 23 kromosomer. Alltså ägget och spermier. Tillsammans skapar de liv. Mina fantastiska barns liv t.ex.

Tool har gjort en konstig låt som heter “Viginti Tres”, som betyder 23 på latin, kort och gott. Citatet (också på latin) som finns längst upp på den här sidan är låttexten i all sin ära. Översatt till engelska blir det något såhär:

one infinity
the horror begins in autumn
this is your trial, which tries your (power, might, ability; efficacy, potency)
Twenty three steps to total power.

Som alltid med deras texter så kan man tolka det på flera olika sätt.

Oändligheten kan ses som livet i stort tills något ändras.
Hösten kan indikera på livets slut (om vintern är lika med döden) osv.

Jag kan välja att just nu se “the horror begins in autumn” som när jag ska åka iväg från min familj igen iförd camouflerad uniform. Det är våran “trial”, som testar våra gränser.
23 steg till total kraft kvarstår att tolkas…

Genialiskt. Eller hur?
Eller bara lite skruvat.
Nu kan man tro att man vet. Som med allt annat.

Må kraften vara med er.

I have higher tendencies to go angry at this moment in time. Especially when interacting with people. With or without people, the reaction is purely my own anyhow. I choose to react to all things coming at me and feed those emotions in certain situations where I feel uncomfortable, mostly because it is so easy and I get the illusion that it feels better. It doesn’t.
For good amount of time now, I have embraced emotions and feelings associated with negative energy. This, in order to tap into the power of change that lies within when we overcome these dreaded feelings. Now, I’m at a turning point. I do not need the despair to change things in my life.

I am open now. Open to be vulnerable in order to to openly become invulnerable. Limited becomes limitless. Yin merges with Yang.
I’m still semi-searching for an easier way, knowing backstage of my mind that I will never find a short-cut worth the risk mostly because there are no such things when achieving greatness.

Everything that will happen, will happen today.

I want to believe.

Brœðr muno beriaz
ok at bǫnom verða
muno systrungar
sifiom spilla.
Hart er í heimi,
hórdómr mikill
—vindǫld, vargǫld—
áðr verǫld steypiz.
Mun engi maðr
ǫðrom þyrma

Ibland får jag känslan av att saker jag nyligen läst om återkommer oftare och oftare därefter, nästan som om att “något” pekar en i den riktningen. Mer troligt är att vårat nyfunna intresse till något får oss att undermedvetet leta eller se dessa saker.

Har under de senaste åren uppmärksammat åtskilliga dokumentärer som bland annat upplyser oss om våran nedskräpning, uppvärmning och utfiskning av våran planet.

I somras skickade min far denna annorlunda, om än väldigt intressanta, artikel till mig:
War Is Coming
Tycker personligen att den onämnda skribenten av artikeln är “spot on” i många avseenden.

Därefter ramlade David Jonstads bok, Kollaps: Livet vid civilisationens slut, från 2012, ner på mitt bord i höstas.
För den som inte läst den rekommenderar jag den starkt. Han sammanfattning av historien och våran nuvarande sköra situation är helt klart en av de bästa hittills.

Då jag återkommande gånger nu tjänstgjort utomlands i u-länder samt gillar tanken av att vara en s.k. “prepper”, så uppmärksammar jag onekligen vissa av människans värsta sidor, och finner ett konstigt än dock djupt intresse i detta.
Speciellt i de länder vi ofta “glömmer” bort eller helt enkelt skiter i att räkna med när vi pratar om den “välfärd” som vi vill ska sprida sig över jordklotet utan större eftertanke på vilka resurser det verkligen skulle krävas…

Där säkras den faktiska, om än långsamma, undergången av den civilisation vi känner till idag.

> Hur kan den pågående välfärden, transhumanismen och (om vi nu hinner med) singulariteten möjligtvis lösa dessa problem?
> Finns det något annat sätt?

I mörkret ser jag en ljusglimt i samband med det nya året. En människas obevekliga tro på hopp. Om än är även denna väg färgad med mycket blod och död av den mänskliga populationen som vi envisas med att låta växa då barnadödlighet motverkas, kromosomfel accepteras fullt ut, alla ska ha sin egen avkomma och slutligen att all form av mänskligt liv förblir “heligt” i vårt starkt vinklade och instinktiva synsätt.
Alla ska med. We’re doomed.

Gott nytt år, bröder och systrar.

a :  usu. localized physical suffering associated with bodily disorder (as a disease or an injury); also :  a basic bodily sensation induced by a noxious stimulus, received by naked nerve endings, characterized by physical discomfort (as pricking, throbbing, or aching), and typically leading to evasive action

b :  acute mental or emotional distress or suffering :

Let’s mention something about pain.

Somewhere, I firmly believe it is better to feel whatever pain you have “as fully and as deeply as you possibly can”. Be it physical or psychological, let’s pay attention to it, observe it and dig into the knowledge it brings.

Most people hate it. Even I do the majority of times it hit me in chest. But almost always, it gives me something to work on, something to learn and eventually give back to the world. Pain can be the harbinger of enlightenment, while at the same time, Pain can be the harbinger of doom. Perspective and approach.
Wierdly enough, the heavily armed helicopters hovering above, promising the apocalypse for certain people, doesn’t bother me the least. The worst war in the last few years, as a neighborhood, doesn’t hit my empathy to its fullest extent.

The pain of longing and somewhat fear of a future unknown, is my on-going experience. But, at the same time, it is also the only real pain I feel right now. Approaching that with neutrality gives me a lesser approach bliss. Observing it with objectivity lets me handle life itself on a different level than ever before.

I got all the recipe for everything. Just pause, breathe and look inside. Then just go.

A year later, nothing has really changed.

Yet, at the same time, everything will.

You never told yourself that it would an easy choice.

Welcome back.

pon•der (ˈpɒn dər)
v.